Stolar som arkitektur
av Ulf Hård af Segerstad
förord till utställningen "39 stolar"
Konstakademin, Stockholm 1995
utdrag
Vi, som bor i industrivärlden, tillhör numera rasen "den sittande människan" (homo sedens). Vi sitter i skolan, sitter framför elektronisk apparatur på kontor och verkstad, sitter framför TV och sitter bakom ratten. Sittandets redskap eller instrument- stolen - är bokstavligen ett av de viktigaste fysiska stöden i våra liv.
(---)
Stolens historia avslöjar emellertid, att den ursprungligen haft och fortfarande kan ha andra funktioner än den praktiska. Den första stolen med fast ramverk i Egypten, kanske från början av 3000-talet f. Kr., torde ha varit en tronstol med uppgift att upphöja Farao över folket. Den fällbara egyptiska stolen från åren omkring 2000 f. Kr. har bevisligen genom årtusenden förblivit en maktsybol och förekommer än idag i oförändrad konstruktion i vårt möbelbestånd. På grekiska vasmålningar fyller stolen inte sällan en symbolisk uppgift för figurers placering i dekoren, och på väggen i Peterskyrkan i Rom hänger den praktfulla Cathedra Petri, Petri stol, som maktsymbol. Långt in i vårt århundrande bänkade sig folket inför de på stolar sittande överhetspersonerna. Ordförande heter på engelska "the man in the chair", och myndighetspersoner avslöjar än idag en avsevärd benägenhet för upphöjt sittande - symbolisk jämlikhet har sina gränser.
Det finns goda skäl för att påminna om dessa aspekter på stolen och sittandet vid en presentation av Åke Axelssons utställning "39 stolar". Han är inte endast väl förtrogen med de här antydda och andra aspekter på föremålet för sin utställning - framför allt inordnar han sig medvetet och med stor konsekvens i den historiska traditionen. Han kan med rätta kallas klassiker.
(----)
Åke Axelssons stolar framstår i första hand som möbelarkitektur. Även om de ofta är lätta, står de rätt och orubbligt stadigt i sitt sammanhang i rummet med tydlig redovisning av bärande och buret. Detta innebär inte att de skulle sakna de nämnda och även av honom själv beundrade danska kännetecknen. Men dessa är i hans fall mindre markerade. Hans stil ter sig knappare, kärvare och kanske mer elementär. Han är som den sanne klassikern sparsam med effekterna - en uttryckets reduktionist.
(---)
Det var i förlängningen av sitt sökande efter möbelarkitekturens grundläggande element och ledande principer som Åke Axelsson mer konsekvent började studera möbelhistorien. Han fängslades av bland andra de grekiska stolarna av klismos typ med smäckra, utåtböjda ben, som förutsätter kunskap i basning eller träböjningsteknik. Benen är fästade vid sargen med markerade runda tränaglar. Denna och liknande elementära och öppet redovisade strukturer och konstruktioner - vilka ytterst är präglade av bärande och buret - kom att i talrika varianter bli karaktäristiska för Åke Axelssons stolar genom åren.
Han mötte också besläktade strävanden hos kollegor, som före honom varit ute i liknande ärenden. Åke Axelsson nämner gärna Gerrit Rietveld i den neoplastiska holländska konstnärsgruppen De Stijl, som under senare delen av 1920-talet byggde stolar av fyrkantstavar och rätvinkliga plattor; 3-dimensionella varianter av den formernas hårt tuktade elementärvärld, som hans vän Mondrian målat på duk.
När Åke Axelsson i sin tur bygger helt "avskalade" stolar - en slags inkarnationer av stolens idé - ligger han dock närmare de handfasta grekerna än de hyperteoretiska, metafysiska och för materialet likgiltiga holländarna. Han söker en starkt kontrollerad, på teknik och funktion baserad frihet. Med en parafras på Stravinskij kunde han säga: Om jag hade all tänkbar frihet till mitt förfogande, så skulle jag bli förlamad.
Ju strängare jag begränsar mig, desto friare blir jag.
(---)
Det finns ytterligare en viktig dimension att markera i Åke Axelssons insats. Han har under sin verksamhet varit medveten om, att gränsen mellan hantverk och industri är flytande; och han har exempelvis själv under hand byggt ut den tekniska utrustningen i sin prototypverkstad. Mot den bakgrunden låg det nâra till hands, att han även ville svara för tillverkning och marknadsföring av sina modeller. Hans förebild var givetvis Michael Thonet, som formgav och tillverkade sina patenterade böjträmodeller i egen fabrik i Wien från 1849; en tillverkning som förts vidare in i våra dagar. Åke Axelsson beundrar också Bruno Mathsson inte endast för dennes möbelformgivning utan också för hans ambition att själv svara för tillverkningens kvalitet och därmed inte minst få personlig kontakt med sina köpare.
(---)
Den genuint kultiverade innebörden av tänkesättet Axelsson kan tjäna som korrektiv mot överdrifter och nyhetsjäkt. Samtidigt - och detta är avgörande - står denna inställning i bästa samklang med framtidens uppenbara krav på hänsynsfullt utnyttjande av förnyelsebara material i reducerade dimensioner för praktiskt brukbara, elementära,långlivade och vackra möbeltyper.
